Natalie Morravej

Ja, nu är det bara en vecka kvar till jag gjort mitt första studieår. Kan inte förstå det egentligen. Det var nyss januari... Jag förstår varför dem säger att plugga på universitetet/högskolan är de bästa åren i deras liv. Springer åren iväg såhär så tänker jag fortsätta plugga efter mina 5 år, haha (säger jag nu...trots att jag är lite, lite skoltrött). Nåja, igår var det ett riktigt varm och fin försommardag så jag passade på att bättra på min naturliga bränna, följt av middag på stan och bio på kvällen i gott sällskap. Och så följdes den fantastiska dagen av en dag full av....regn. Men vad passar bättre en regnig dag än soppa och varma mackor?! Nada. Började den dessutom med mysfrukost...för att jag är bäst liksom.

Är det något i livet som är riktigt farligt så är det att anta något. Att ha förväntningar är inte lika högt upp på listan, det är bara farligt beroende på i vilken kontext de omges utav. Jag antog att jag skulle ha mer tid vid sidan av den oerhört krävande kursen jag haft denna vår till att kunna spela och öva inför, tja... idag. 21/5 - provdagen för antaganden vid Musikhögskolan i Örebro. Det hade jag inte. Jag har inte haft tid att öva 2-4 timmar om dagen de 6 senaste månaderna, jag har haft 2-4 timmar i veckan att öva. Jag hade egentligen bara ett prov att lägga krut på och det var sång/a vista-provet, de resterande tre har jag lagt tid på att bara fräscha upp minnet till. Men med alla de andra uppgifter, tentor och uppsatser som jag haft har tiden för att fräscha upp knappt funnits den heller. För två veckor sen, idag, så skar jag upp fingret också och förlorade känseln och rörelseförmågan. Det har fortfarande inte riktigt läkt och jag lyckades att få det att spricka upp när jag väl satt mig för att spela ett par dagar efter olyckan.

Så efter att ha överlagt noga med mig själv med hjälp av mina vänner så tog jag tillslut det svåraste beslutet jag behövt ta hittills här i Örebro och i studiesyfte - jag valde att inte göra proven. Det är mitt beslut, jag vet att det finns folk där ute som kommer att bli aningen besvikna när de ser detta, men när det står emellan hälsan, hur mycket man orkar med och att komma in på musikhögskolan så får hälsan komma före. Att gå på musikhögskolan gör en till en bättre musiker, men det betyder inte att du inte är en musiker för att du inte gått där.

Jag vill vara noga med att ni inte tolkar detta fel; Jag kommer att fortsätta med musik, förhoppningsvis för alltid men jag kommer inte att skola mig i det de närmsta 4 åren. Att jag inte gör proven betyder inte heller att jag inte kan skola mig någonsin. Det finns utbildningar att gå efter att jag blivit klar med denna lärarutbildning så att jag kan lägga till ämnet senare. Jag är ju trots allt blott 24 år när jag avslutar denna utbildning.

Jag skulle inte se det som att jag ger upp, jag bara skjuter upp de studierna lite till. Jag är tillfreds med mitt beslut och känner mig lättad ska ni veta. Oerhört tuff bekännelse men ack så rätt för både min psykiska och fysiska hälsa.

Ha det gött hörrni!

Det var en helt vanlig dag, jag hade kommit hem från skolan när morfar kom och knackade två gånger på glasrutan samtidigt som han öppnade den och klev in med dagens tidningshög i hand - precis som vanligt. Han frågar om dagen och sätter sig på soffkanten och ser undrande på dumburken för att lista ut vad jag tittar på för att sedan gå och slå på kaffekannan inne i köket. Varpå jag, som nästan varenda dag, gör honom sällskap vid köksbordet och försöker vinna över honom i UNO men gubben fuskar alltid och jag vet inte hur han gör. Vi har precis lika roligt som vi alltid har, skrattar och har oss åt dåliga skämt morfar jämt drar.

Sen vaknade jag.