Natalie Morravej

Skoldagen avklarad, ska fösöka läsa mycket av boken idag för att kunna ägna morgondagen till att lägga upp tentan som ska in nästa fredag. Nervöst. Tänk om jag kunde sluta ha såna krav på mig själv?

 

Ibland kan jag känna att jag gör mig själv mer besviken än vad jag egentligen behöver bli. Jag tar mig själv på alldeles för stort allvar. Som att jag t.ex. blev arg på mig själv i morse för att jag kunde tagit en tidigare buss för att bussen var sen. Hur skulle jag kunna veta att den skulle vara det? Visst ska man ta sig själv och sitt liv på allvar men att klandra sig själv för allting som händer är kanske att gå för långt - det är ju faktiskt så att jag måste sätta krav på annat/andra också inte bara mig själv. Ett typiskt "Natalie uttalande" är: Du behöver inte, jag kan göra det själv! Där jag alltså lyfter mina tidigare krav från andra och lägger dem på mig själv. Klassisk prestationsångest. Något jag lider av alltför ofta, speciellt i skolan. Jag känner att jag MÅSTE vara högpresterande JÄMT. Men det måste jag inte. Den enda som säger att jag måste vara det - det är jag. Och jag borde sluta upp med det, faktiskt. Men det är inte lätt ska ni veta!

 

Med detta menar jag naturligtvis inte att jag anser att jag måste vara BÄST jämt eller att jag vill vara "perfekt". För ingen är perfekt och man kan inte vara bäst jämt. Jag vill inte vara bäst jämt. Jag vill bara inte köra på tentan. Jag vill känna att jag gjorde mitt bästa och vara nöjd med det med andra ord!

 

Nähä, åka till universitetet och ge kroppen en omgång och få rensa huvudet från plugga och press, på't bara!