Natalie Morravej

Jag skiter allra oftast i hur folk som inte känner mig ser mig så länge som jag och mina närmsta vet vem jag är. Jag är Natalie Morravej, född på Mora BB, har en svensk mamma och en iransk pappa, mitt modersmål är svenska, jag pratar även malungmål, har ett gårdsnamn, är döpt och konfirmerad och har i min ägo en malungsdräkt. Jag pratar ingen persiska, slutade fira persiskt nyår (oseriöst för den delen) för typ 8 år sen, är lite mörkare i hyn, har typ svarta ögon, har testat ramadan en gång, har aldrig varit i Iran och älskar persisk mat.

 

Man brukar väl säga att man är halviranier, men liksom man inte kan säga att en katt är 50% ragdoll och 50% bondkatt utan en blandras, skulle jag nog hellre vilja påstå att jag är 90% svensk och 10% iranier med argumenten ovan. Ändå blir jag/kan jag känna mig dömd för de ynka 10% av "osvenskhet" jag har med mig från mellanöstern rätt ofta. Jag har ingenting med Iran att göra mer än att jag håller på, tillsammans med UD, att bestrida mitt dubbla medborgarskap som jag inte vill ha och att jag älskar maten. That's it.

 

Skulle jag ha varit född adlig med ett fint, känt TYSKT adelsnamn och valonblod i ådrorna (det har jag också) och sett ut precis som jag gör nu hade det aldrig påpekats. Jag hade aldrig blivit utpekad. Då hade det varit fränt. För det är ju inget krig i Tyskland - längre - och dem är ingen diktatur - längre - och dessutom invandrade förfädrerna för över 100 år sen.. Hade jag varit "halvamerikan" hade det varit fränt det också fastän (jag tycker) dem har dålig politik och lägger sig i vartenda krig i världen som om de vore deras rätt. Min ständiga fråga är varför? För att min släkt bor i ett muslimskt land med dåligt styre? Jag kan berätta att min släkt är icketroende och min farmor alltid äter griskött och slänger av sitt sjalen så fort hon kommer hit. Hemskt ledsen över att ni behöver ta bort ännu ett argument från er fördomslista!

 

Så vi skulle kunna säga såhär: att döma mig för hur jag ser ut, vilket efternamn jag har (för att det är svårt att uttala) och för min iranska pappa (som jag inte har kontakt med) är nog kanske inte så hållbara argument trots allt. Döm min personlighet om ni vill, det är inte mer än mänskligt. alla har någon de dömmer för dess personlighet. Men döm mig fan inte för mina 10 ynkliga procent av annan kultur - de kryddar min vardag. Jag har en bränna året om, jag anser det som lyx - jag slipper få hudcancer från allför många solariestunder. Jag är och kommer förbli svensk (vad nu det egentligen är), hela mitt liv. Det är så jag ser mig själv (och alla som känner mig också), jag har bara en liten extra touch av det där orientaliska i mig. Så tänk till lite innan ni dömer "en sån som mig", för alla förhåller vi oss olika till våra påbrån. Tänk om, tänk rätt. Tack för mig!