Natalie Morravej

Varför jag har så jävla mycket otur, det har jag ingen aning om. Jag har inte gjort nånting för att förtjäna det, I've paid enough trough my years. Jag vet, man ska inte säga så men jag säger det ändå. För att jag kan. Ja, oftast när jag blir sårad så är det för att jag kanske trodde lite mer på människan bakom "järningen" än vad jag egentligen borde. Men varför självdö när man kan blomma? Nånting som jag kan säga om förhållanden, och då menar jag alltså förhållanden generellt är att de kommer och går - vissa av dem, de som är menade. Andra är där från den första ögonblicket och vissa dör efter det andra. Det vet jag i alla fall. Om jag vet.

Jag och en som jag numera är väldigt god vän med, vi började vårt förhållande med att de tog in mig i sin lilla grupp, sen ändrades gruppen, jag började umgås med andra som kanske på den tiden var lite snällare, sen började vi umgås i en ny grupp och det funkade fortfarande inte så jättebra emellan oss, vi slutade prata nästan helt i typ 1,5 år för vi helt enkelt inte passade bra ihop (nej, alltså vi slogs inte vi bara brydde oss inte om varandra, vi sa liksom inte "vår vänskap är över") och nu har vi efter den tiden och utan någon konstig gängbildning hittat varandra igen - fast på ett nytt moget sätt.

Sen Karl.... Ja, Kallekamel. Vi var bra kompisar när vi var riktigt små, sen blev han fjantig och slogs med pinnar med sina kusiner, sen började vi spela i band tillsammans och på scen funkade vi bra men utanför då var jag boss och kalle var less... så vi (läs: jag) tyckte det skulle bli så skönt att inte gå i samma klass som Karl efter 10 år tillsammans meeeeeeeen I was so damn wrong. 3 år till skulle det bli. Jag storgrät vartefter jag yttrande; "Jag vill inte gå tre år till med Karl!!". Men så blev det. Kalle klättrade upp i sitt klätterträd där en sväng (läs: typ hela 1:an och 2:an) och försvann från jorden (surmule) men när han sen kom tillbaka och det gick att prata med honom igen - då blev han en av mina finaste vänner tillslut. Alltid där - även om han har tendens att komma försent när man satt en tid när han ska vara där. Men han lyssnar alltid och vi är oftast väldigt eniga om saker och ting.


ja, alltså.. eh? Vi är snälla mot varandra, lovar.

Såg någonstans i nån tidning att de skrivit om det är okey att officiellt göra slut med en kompis.
Vad tycker ni?
Liksom man ibland vet när någon kommer finnas där föralltid redan efter inte mer än ett par månader så kan man lika lätt känna att kemin utslocknar båda parter och inte gynnar någon. Det är ju som man säger; man väljer sina vänner. Det är en mänsklig instinkt. Det är ofta så att när man en gång vet vad man blivit lurad av så väljer man oftast inte en liknande till (förutom när det gäller bad guys de har en tendens att te sig olika gång på gång..). Självklart finns det många, många undantag. Men jag vet allra oftast vilket "min typ av vän" är så fort jag ser den. Sen kan "min typ av vän" vara väldigt olika ska ni veta.

Vad tror ni om vänner och förhållanden?

Nat