Natalie Morravej

Det slog mig när jag vaknade till liv igår förmiddag (skulle ljuga om jag skrev morgon) att det var sista utekvällen i Mlg på ett tag. Jag vet att jag skrev det så glatt och fint men ni vet, på riktigt. Samtidigt som jag tycker det ska bli så jävla kul att få leva studenlivet och komma igång med plugget igen så är det vemodigt att lämna stället man växt upp i, där man har vännerna och familjen. Lämna min lilla mamma alldeles ensam här. Det svider lite i hjärtat. Men det är verkligen dags nu. Jag vill plugga färdigt och sen resa. Hade känt en oerhörd press på mig själv om jag rest nu (hur mycket jag än vill det) för att sedan komma hem och påbörja min 5 år långa utbildning. Jag vill hellre ha utbildningen med mig och ha möjligheten att utnyttja den någon annanstans i världen om jag känner för det! 

 

Nu åter till utsprungsämnet. Att lämna så mycket efter sig. Jag måste lämna min fina, fina älskling Hupfeldt - pianot alltså. Men förhoppningsvis finns det otaliga musiksalar på skolan jag kan utnyttja när det kliar, när jag är arg eller ledsen. Då fingrarna flyter och huvudet är tomt. Tar ju med mig båda gitarrerna och munspelet dock, kan inte spela flytande på någon av dem, haha. 

 

Vännerna. Sandra flyttar också, 6 timmar tar det att åka mellan Härnösand och Örebro, det är en bit. Men vi har klarat distans förut. Innan vi skaffade körkort, faktiskt. Min goding Irre gör sista året på gymnasiet, kommer sakna alla urballade stunder tillsammans med denna unga dam, vi kan lägga oss i någon totalt livsfarlig korsning i Örebro nån natt om du vill? Bara så pass att vi hinner ta kort, höhö.

 

Och Amanda, min Amanda.. vi bodde på samma gata när vi var små men när Amanda flyttade till en annan gata 100 meter längre bort så grät hon i nån dag innan hennes mamma frågade vad som stod på och Amanda svarade; Jag kan inte leka med Natalie i vår koja längre! Hahahah. Så bra. Kojan stod liksom på deras gamla gård. Eller som när vi skulle på vår första alp/reg-fest och skulle pissa, hon jag och Sandra... och amanda skrapar i röven mot en knottrig stenvägg och börjar nöblöda, hahah. Minnen. Minnen för livet.

 

Känner mig rätt tom just nu, så mycket som kommer att hända, mycket som kan hända, mycket som ändras och många val som ska göras framöver (bara döda fiskar följer med strömmen) man känner sig lite som man gör när man väntar på att dirigenten ska börja ett stycke och höjer händerna. Och vet ni vad? Lägenhetsfrågan är löst. Inte genom bostadsgarantin dock, jag löste det helt själv. Men inflyttning blir inte förrän en vecka efter skolstart. Men det funkar ändå!