Jag är inte skyldig er en förklaring men ang. England..
Ja, det står ju så fint där i min sideboard att jag ska plugga på musikhögskola i London och ja det var min plan, jag har kanske varit väldigt försiktig med att snacka om det de senaste månaderna men jag har valt att vara det av ren osäkerhet.
Ni kanske tycker det är konstigt att jag kom för 3 dagars sen med ett inlägg om att jag skaffat jobb nu när jag börjar skolan den 20:e?
Fastän jag absolut inte är skyldig er en förklaring och skiter i hur jäkla nyfikna en del är så tänker jag förklara för mitt eget samvetes skull.
Såhär äre; Jag har tackat nej till min plats på Tech Music School! Dels av privata skäl men största skälet är att jag helt enkelt har gjort det mesta av programmet och det var svårt att byta kurser - för då skulle jag bli tvungen att byta program eller ta bort kurser. Det allra mesta av teorin har jag gjort, de hade ingen högre kurs i piano för såna som gick sång, "grundkurs" i ensemble osv osv - helt enkelt samma grej jag läst de senaste tre åren fast på engelska. Och visst jag kunde ha bytt program? Nej, inte riktigt faktiskt. För jag ville bara gå ETT år för att få mersmak och få komma vidare i min musik men nu är nästa (högsta) programmet på 3 år. Sen ska ni veta att London fasiken inte är någon billig stad - OH NO!
Så jag kände att det helt enkelt inte var värt det. Det var inte värt för mig att betala så hiskeligt mycket pengar för att gå ett program där jag redan gjort 85%, jag ville ju trots allt studera vidare inte repetera! Dessutom har problemen bara hoppat på mig, jag har hoppat över en häck bara för att finna en till på andra sidan liksom. Jag har slitit för att få ihop det här men det gör inget att det gick i kras - jag känner mig helt okey ändå!
Jag och bästis snackade om det för några dagar sen, att vi alltid har varit så duktiga, varit i skolan på övertid, kämpat för betygen. Var det bara en lektion nån dag så gick vi på den, vi kom sällan försent och skolkade aldrig. Nu är vi båda kvar här och jobbar i lilla Malung och känner att det är helt okey. För vafan, när vi har varit så jävla duktiga och gått 13 år i skolan och pluggat arslena av oss så förtjänar vi faktiskt att ta ett år och bara åka och jobba lite varstans och bara fundera över; vem är jag och vad ska jag göra resten av mitt liv?
Jag tycker absolut att jag har gjort ett moget beslut och jag är väldigt nöjd med det även om man får känlan av att man är patetisk som inte vet vad man ska göra. Men fasen vem har inte känt den känslan då? Säg vad ni vill samhället - trots att jag inte pluggar nu så vet jag att jag har en fin framtid!
Nat
Ni kanske tycker det är konstigt att jag kom för 3 dagars sen med ett inlägg om att jag skaffat jobb nu när jag börjar skolan den 20:e?
Fastän jag absolut inte är skyldig er en förklaring och skiter i hur jäkla nyfikna en del är så tänker jag förklara för mitt eget samvetes skull.
Såhär äre; Jag har tackat nej till min plats på Tech Music School! Dels av privata skäl men största skälet är att jag helt enkelt har gjort det mesta av programmet och det var svårt att byta kurser - för då skulle jag bli tvungen att byta program eller ta bort kurser. Det allra mesta av teorin har jag gjort, de hade ingen högre kurs i piano för såna som gick sång, "grundkurs" i ensemble osv osv - helt enkelt samma grej jag läst de senaste tre åren fast på engelska. Och visst jag kunde ha bytt program? Nej, inte riktigt faktiskt. För jag ville bara gå ETT år för att få mersmak och få komma vidare i min musik men nu är nästa (högsta) programmet på 3 år. Sen ska ni veta att London fasiken inte är någon billig stad - OH NO!
Så jag kände att det helt enkelt inte var värt det. Det var inte värt för mig att betala så hiskeligt mycket pengar för att gå ett program där jag redan gjort 85%, jag ville ju trots allt studera vidare inte repetera! Dessutom har problemen bara hoppat på mig, jag har hoppat över en häck bara för att finna en till på andra sidan liksom. Jag har slitit för att få ihop det här men det gör inget att det gick i kras - jag känner mig helt okey ändå!
Jag och bästis snackade om det för några dagar sen, att vi alltid har varit så duktiga, varit i skolan på övertid, kämpat för betygen. Var det bara en lektion nån dag så gick vi på den, vi kom sällan försent och skolkade aldrig. Nu är vi båda kvar här och jobbar i lilla Malung och känner att det är helt okey. För vafan, när vi har varit så jävla duktiga och gått 13 år i skolan och pluggat arslena av oss så förtjänar vi faktiskt att ta ett år och bara åka och jobba lite varstans och bara fundera över; vem är jag och vad ska jag göra resten av mitt liv?
Jag tycker absolut att jag har gjort ett moget beslut och jag är väldigt nöjd med det även om man får känlan av att man är patetisk som inte vet vad man ska göra. Men fasen vem har inte känt den känslan då? Säg vad ni vill samhället - trots att jag inte pluggar nu så vet jag att jag har en fin framtid!
Nat
Kommentarer
Postat av: Kringan
Natalie bara för att man ska plugga vidare eller håller på att göra det så betyder inte det att man automatiskt hittar sig själv eller vet vem man vill vara eller vad man vill bli. Stressa inte, du har hela livet framför dig! Gör det som känns bra just nu och tänk inte på framtiden. När jag skulle börja plugga till tränare fick jag höra att det inte finns någon framtid inom det yrket men det struntar väl jag i, det är det jag vill göra nu. Inte vet jag vart jag hamnar om 5, 10, 15 eller 20 år. Men jag vet att jag vill göra det som känns rätt just nu. Följ ditt hjärta, det kommer ta dig långt! :)
Kram
Trackback
