Verse, bridge, chorus, verse, bridge, chorus, solo - well it always ends with a chorus we'll all sing along with.
Jobbat heldag idag, skönt att jobba och inte tänka på något annat än att lära ut. Det är som när man har slagit sig, man ska låta bli att känna efter om det gör ont när man tror att den värsta värken lagt sig, inte vrida det tills det gör ont. Man ska absolut inte hålla något inne, allt ska ut. Men man ska inte älta sig i smärtan. Ont gör det vare sig man tänker eller inte och så är det ett tag. Det jag försöker säga är: man får vara ledsen. Man får verkligen vara ledsen. Men när det värsta lagt sig, så kanske det är bäst att inte påminna sig själv om att det gör ont därinne. Strö salt i ett läkande sår är inte bra.
Dessutom är jag inte den som spelar på att "det är bra" när det inte är det. För det har jag gjort hela mitt liv, men jag släppte den masken förra året och har låtit den ligga sen dess. Jag skäms inte för att visa hur jag mår, däremot är jag otroligt osjälvisk och tänker på att andra inte vill höra mina problem men lyssnar gärna på andras? Eller ja, jag var mycket så förut. Kanske inte lika mycket nu.
Så mycket ändras och jag kan inte göra något för det. Jag känner att jag skulle vilja kämpa trots att kampen redan är över, men jag vet att det inte kommer att leda någonvart just nu. Ja, kampen kanske är över men vem som förlorar mest vet man inte, kanske förlorar inte någon av oss. Tänk att kärlek som är så enkelt teoretiskt kan vara så svårt i praktiken.
Jag kan inte rå för att jag känner att jag fortfarande skulle vilja stanna kvar och att jag är besviken. Känslorna dör inte för att någon annan stryper dem. Känslor sinar. Det tar tid. Jag tänker inte beskriva saknaden, bara säga att jag saknar, det är självklart.
Vidare i livet går jag varje timma, varje minut, varje sekund. Det är bara att vänta och se var nästa vägskäl är någonstans, antagligen i närheten om man ska lita på ödet. Ingen vet var vägarna leder oss. Vi vet så lite, vi vet nästan ingenting. Ingenting utspelar sig någonsin som man tror. Förhoppningsvis har ödet något bra som ligger och väntar, det hoppas jag!
Dessutom är jag inte den som spelar på att "det är bra" när det inte är det. För det har jag gjort hela mitt liv, men jag släppte den masken förra året och har låtit den ligga sen dess. Jag skäms inte för att visa hur jag mår, däremot är jag otroligt osjälvisk och tänker på att andra inte vill höra mina problem men lyssnar gärna på andras? Eller ja, jag var mycket så förut. Kanske inte lika mycket nu.
Så mycket ändras och jag kan inte göra något för det. Jag känner att jag skulle vilja kämpa trots att kampen redan är över, men jag vet att det inte kommer att leda någonvart just nu. Ja, kampen kanske är över men vem som förlorar mest vet man inte, kanske förlorar inte någon av oss. Tänk att kärlek som är så enkelt teoretiskt kan vara så svårt i praktiken.
Jag kan inte rå för att jag känner att jag fortfarande skulle vilja stanna kvar och att jag är besviken. Känslorna dör inte för att någon annan stryper dem. Känslor sinar. Det tar tid. Jag tänker inte beskriva saknaden, bara säga att jag saknar, det är självklart.
Vidare i livet går jag varje timma, varje minut, varje sekund. Det är bara att vänta och se var nästa vägskäl är någonstans, antagligen i närheten om man ska lita på ödet. Ingen vet var vägarna leder oss. Vi vet så lite, vi vet nästan ingenting. Ingenting utspelar sig någonsin som man tror. Förhoppningsvis har ödet något bra som ligger och väntar, det hoppas jag!
Kommentarer
Trackback
