Natalie Morravej

Visserligen styrs männskorna av just livet. "Man föds ensam och man dör också ensam, vissa tycker bara att det är lättare att hantera ensamheten när man är två", stycket är taget ur ett tal jag hörde för några veckor sen. Den första du vänder dig till när du har ett problem är dig själv, den enda som egentligen kan göra dig lycklig är du själv även om andra kanske påverkar dig så är det fortfarande du själv som i sinnet väljer att du är lycklig. Man brukar också säga att "man inte litar på någon annan än sig själv" men där måste jag säga ifrån lite grann. För det är ju så att när man har ett svårt beslut att fatta, kanske du själv sviker för praktiskt tänkade. Eller så grubblar man ända tills man tror på sig själv - vilket inte alltid är det bästa. Men ibland så finns det ingen som kan hjälpa dig utan den enda som verkligen kan bestämma är du. Själv. Om du bestämde rätt vet du inte förrän det gått en viss tid. Man vet inte alltid direkt efter att valet är gjort om det var rätt eller inte.

Att andra personer bestämmer saker över huvudet på dig kan du tyvärr inte göra något åt, det blir ett svek mot dig men så länge du inte sviker dig själv är du ändå stark. Det gör ont, så fruktansvärt ont när någon som är dig nära sviker och det sätter sig långt inne. Det blir ett öppet blödande sår, som eventuellt rivs upp någon gång men tillslut bara blir ett ärr. Bra eller dåligt ärr bestämmer du själv. Det handlar inte alltid om valet i sig utan vad valet förde med sig. Det är även alla männskors rätt att känna ångest. Man ska aldrig ångra det man gjorde man ska ångra det man inte gjorde. Ibland kan man rätta till sin fel i efterhand. Då menar jag långt i efterhand. Eller så rättar sig felen själva, om du hela tiden haft rätt formel för att lösa dem.

Trots alla dessa logiska argument så kan man inte låta bli att tycka att världen är orättvis, att människor är orättvisa, att människor är konstiga. Gläjdedödare är såna jag minst tycker om. Även om det är du själv som gör dina beslut så får det inte stiga en åt huvudet. Egoisten är den som faller tillslut. Självklart ska man vara självisk, det vet jag jag som är alldeles för snäll. Man ska vara självisk i måttliga mängder, man ska även kunna vara en medmänniska och använda hjärtat istället för den tävlingsinriktade hjärnan ibland. Jag ska sluta peka, jag lovar. Jag grämer inte, jag bara pekar för att min mamma lärt mig att peka är fult och något fult får jag faktiskt göra som kompensation (och där kom hjärnan in..).

Visst tycker jag att livet är skit just nu, men liksom alla andra känslor kommer även den att tyna bort - känslan av att livet är skit alltså. Jag känner mig lite lätt underskattad för jag gjorde vad jag kunde, men det gjorde inte han. Det är svårt att sluta hoppas när man själv inte tycker man är färdig med förhållandet, men jag ska sluta hoppas. Jag kommer att sluta hoppas snart. Han tyckte att vi var färdiga, han bestämde det. Så jag föll och när man har fallit finns det bara en sak att göra - resa sig och gå. Jag skulle gärna skriva mer men då vore jag en orättvis männska som provocerar och den typen är jag inte så det är bäst jag slutar nu.