Freakin nattuggla
Can't sleep, can't eat. Fint. Känner att jag är i desperat behov att förklara en sak: JAG HAR SEPARATIONSÅNGEST.
Så in åt helvete. Det är normalt - beslutsångest, tänker på alla hinder, låter tiden gå osv... and it's driving me nuts.
Hell yeah London is a awsome place!! Jag har blivit tjatad på 10000000 ggr om att "kärleken inte får hindra mig", well it doesn't. Visst det är något som jag ser som ett hinder - ett mindre. Kanske. Eventuellt. Det kommer att bli svårt men vi ska klara det! Ett större hinder är stipendium osv, ordet som är nödvändigt använder jag mig inte av.
Sen att jag kommer att få hoppa upp en klass eller två i piano är väl inte mer än rimligt - men om teorin är som repetition, ja vad ska jag göra då? Glida och sacka eller hoppa upp och få två klasser och bli utanför - IGEN? Oh gosh do I fear that! Yes, det lilla tuffa bruden här är äckligt rädd för att vara ensam, but come on wouldn't you be?! Visst, sen tänker jag nu negativt. Hade jag tänkt positivt hade min tanke snarare varit: Klart jag hoppar upp en nivå och får lära känna två klasser! Men jag har separationsångest så det funkar inte så i min hjärna just nu.
Jag ordbajsar visare... som tur är så flyttar ju min käraste Ulrica across Europe with me fastän hennes slutstation är en timme ifrån mig typ. Smartiepants is going to Oxford (fast inte OU)! Sedan har jag även finaste Olivia i London som lovat att hjälpa mig, haha! It's a lot going on in my head.
Sen har vi den ultimata frågan som jag ställer mig själv flera gånger om dagen; vad ska jag göra om det inte som jag tänkt mig att det skulle vara?
Ni ska veta att jag att jag absolut är inställd på att prova, vafan tror ni? Helt klart, alla gånger, jag har ju velat det här länge! Men OM det inte skulle vara så bra som jag tänkt mig, om jag inser att det trots allt inte var vad jag ville, om jag helt enkelt inte vill plugga (observera plugga!) vidare som musiker? Kommer alla att ta mig för en mes då? Ett misslyckande? OM jag mot all förmodan inte skulle trivas så vill jag fan inte höra något rykte om "hon som inte klarade av skolan", för envis är jag och gör jag något - då gör jag klart det. Eller egentligen, vem fan bryr sig? Då får de tro det, jag håller huvudet högt ändå.
ÅH SNÄLLA TANKAR SLUTA SNURRA! Jag har separations ångest, för tredje gången där beslutsångest ingår på köpet.
/Nat
Så in åt helvete. Det är normalt - beslutsångest, tänker på alla hinder, låter tiden gå osv... and it's driving me nuts.
Hell yeah London is a awsome place!! Jag har blivit tjatad på 10000000 ggr om att "kärleken inte får hindra mig", well it doesn't. Visst det är något som jag ser som ett hinder - ett mindre. Kanske. Eventuellt. Det kommer att bli svårt men vi ska klara det! Ett större hinder är stipendium osv, ordet som är nödvändigt använder jag mig inte av.
Sen att jag kommer att få hoppa upp en klass eller två i piano är väl inte mer än rimligt - men om teorin är som repetition, ja vad ska jag göra då? Glida och sacka eller hoppa upp och få två klasser och bli utanför - IGEN? Oh gosh do I fear that! Yes, det lilla tuffa bruden här är äckligt rädd för att vara ensam, but come on wouldn't you be?! Visst, sen tänker jag nu negativt. Hade jag tänkt positivt hade min tanke snarare varit: Klart jag hoppar upp en nivå och får lära känna två klasser! Men jag har separationsångest så det funkar inte så i min hjärna just nu.
Jag ordbajsar visare... som tur är så flyttar ju min käraste Ulrica across Europe with me fastän hennes slutstation är en timme ifrån mig typ. Smartiepants is going to Oxford (fast inte OU)! Sedan har jag även finaste Olivia i London som lovat att hjälpa mig, haha! It's a lot going on in my head.
Sen har vi den ultimata frågan som jag ställer mig själv flera gånger om dagen; vad ska jag göra om det inte som jag tänkt mig att det skulle vara?
Ni ska veta att jag att jag absolut är inställd på att prova, vafan tror ni? Helt klart, alla gånger, jag har ju velat det här länge! Men OM det inte skulle vara så bra som jag tänkt mig, om jag inser att det trots allt inte var vad jag ville, om jag helt enkelt inte vill plugga (observera plugga!) vidare som musiker? Kommer alla att ta mig för en mes då? Ett misslyckande? OM jag mot all förmodan inte skulle trivas så vill jag fan inte höra något rykte om "hon som inte klarade av skolan", för envis är jag och gör jag något - då gör jag klart det. Eller egentligen, vem fan bryr sig? Då får de tro det, jag håller huvudet högt ändå.
ÅH SNÄLLA TANKAR SLUTA SNURRA! Jag har separations ångest, för tredje gången där beslutsångest ingår på köpet.
/Nat
Kommentarer
Trackback
