1 year vs 6 months
Det har gått ett år. Ett år sen mitt liv förändrades totalt. Ibland kan jag tänka att jag vill ha det ogjort pga. alla konsekvenser som har kommit i efterhand, men så tänker jag igen, för det är skönt att inte längre behöva tiga. För här där jag bor, där vet alla vad som hänt. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde förra våren, det vet ni som känner mig, jag åt inget, jag orkade inget, jag var totalt black i huvudet och var alltid ledsen. Det har varit tufft och långt men jag är ju fortfarande här och står på benen. Jag har inte riktigt läkt än, det rivs ju upp hela tiden av oro och annan skit. Den vapenvila som råder kommer ju inte att hålla förevigt och då måste man vara förberedd men frågan är: kan man vara det?
Jag tror faktiskt inte det. Jag vet inte alls vad som kommer att hända, men jag hoppas av hela mitt hjärta att ingen ska behöva komma till skada. Det är min ständiga oro. Kommer det någonsin att bli "bra"?
De senaste 6 månaderna däremot har nog varit bland de bästa i mitt liv, trots min morfars bortgång som gjorde mig förkrossad. Mest tack vare fina vänner, ny beslutsamhet, besked, nytt hopp och den nästan mest självklara av dem alla: min pojkvän. Herregud, det har gått typ 6 månader sen han blev bara min - öh, var fa-an tog tiden vägen? Haaaaaaaaallllå?! Haha. Nej men ärligt talat så har det senaste månaderna gjort att jag har börjat se ljuset i tunneln. Och dessutom kan jag ju säga som så att jag mår bra nu, jag mår mycket bättre än vad jag har gjort på flera år!
Hade det som hände för ett år sen inte hänt hade jag inte varit den jag är nu, jag hade inte haft det jag har nu och jag skulle inte må bra som jag gör nu. Jag hoppas ni som känner mig och även ni läsare som följt mig en längre tid kan se skillnaden!
Jag också meddela att jag har blivit förjävla brun, gosh 10 min i solen och jag blir lika brun som vissa bli under en hel vecka på Kreta. Nu ska jag njuta av min feber som jag fått, försöka få i mig något och dricka mycket. Ni får hare så bra ute i värmen!
/Nat
Jag tror faktiskt inte det. Jag vet inte alls vad som kommer att hända, men jag hoppas av hela mitt hjärta att ingen ska behöva komma till skada. Det är min ständiga oro. Kommer det någonsin att bli "bra"?
De senaste 6 månaderna däremot har nog varit bland de bästa i mitt liv, trots min morfars bortgång som gjorde mig förkrossad. Mest tack vare fina vänner, ny beslutsamhet, besked, nytt hopp och den nästan mest självklara av dem alla: min pojkvän. Herregud, det har gått typ 6 månader sen han blev bara min - öh, var fa-an tog tiden vägen? Haaaaaaaaallllå?! Haha. Nej men ärligt talat så har det senaste månaderna gjort att jag har börjat se ljuset i tunneln. Och dessutom kan jag ju säga som så att jag mår bra nu, jag mår mycket bättre än vad jag har gjort på flera år!
Hade det som hände för ett år sen inte hänt hade jag inte varit den jag är nu, jag hade inte haft det jag har nu och jag skulle inte må bra som jag gör nu. Jag hoppas ni som känner mig och även ni läsare som följt mig en längre tid kan se skillnaden!
Jag också meddela att jag har blivit förjävla brun, gosh 10 min i solen och jag blir lika brun som vissa bli under en hel vecka på Kreta. Nu ska jag njuta av min feber som jag fått, försöka få i mig något och dricka mycket. Ni får hare så bra ute i värmen!
/Nat
Kommentarer
Postat av: Jennifer
<3 Du är fan så jävla stark tjejen!!
Postat av: amanda
fyfan vad du är bra. det har du alltid varit. ända sedan tiden då vi lekte på min vind! love<3 ps. hoppas det inte var jag som smittade dig... ds.
Trackback
