I en värld full av liv
Har mått illa hela jäkla dagen, fyfasen. Magkatarr, för mycket onödigt kaffe (värsta för magen), för lite mat och ett hemskt besked.
Ett år i ro vad vi fick. Ett år sen är helvetet garanterat tillbaka. Jag vet inte vad jag ska ta mig till men jag hoppas att dagarna till den 5:e juni går sakta, för jag vill inte. Jag är bitter för att min student inte blir något firande, jag är orolig för att mina vänner och min familj kan komma till skada och jag är nervös för att jag inte ska kunna leva som vanligt. Hur kan man komma tillbaka dit man tydligen inte hör hemma. Ska på möte imorn för att se hur vi ska kunna lösa detta. Ni som känner mig kan nog lista ut vad detta är.
mannen som håller mig i schack.
Imorn är jag teoretiskt klar med skolan, dock inte praktiskt då jag har en spelning kvar. Jag vill inte vara klar, jag vill vara kvar. Kan inte alla gå på samma högskola sen?! Så många ansikten som man kanske inte kommer att se igen på flera år.
När man som jag går i en klass med bara grabbar så blir man lite av en pojkflicka. Jag har två manliga mentorer och resten av estet består mest av grabbar. Jag räknas som en av grabbarna och jag trivs med det - ibland. Självklart blir det svårt ibland och det finns massor med tjejgrejer man vill prata om men det går liksom inte. Förutom mina fina flickor som alltid ställer upp så finns det två otroligt varma, fina själar som har funnits för mig, väglett mig i livets djungel och diskuterat beslut med. Och det är inga mindre än Anna Martinsson och Diana Wiklund.
Anna är min extra mamma, min estetmamma, min skolmamma, personliga kurator, psykolog och hjärtevän. Jag har gråtit på framför henne, jag har skrattat med henne och jag har varit i mycket djupa diskussioner med henne. Hon kan mig utan och innan, och hon säger alltid precis vad hon tycker. Jag har lärt mig mycket (jodå, även i svenskan) som är bra att veta i livet. Hon har även den bästa musiksmaken, bättre lärarinna får man leta efter! Till the heavens burst and The words don't rhyme.
Diana, är min guide på min resa i karriärens praktiskt och ekonomiska värld. Hon är även min uppslagsbok vid namn: "Hur man lever med en alpin skidåkare", haha! Nejdå, men typ. Man kan alltid ha fina konversationer med henne. Hon är lite som mig själv - liten och energisk med tendens att få lite för mycket anvar på sig (gäller Anna också, alltså att ta på sig för mycket..).
De är så fina dessa två och jag vet inte riktigt vad jag kan ge dem för att tacka för att de funnits här för mig. Kanske en helgs semester/påhälsning i London? Fritt boende, låter det lockande? Usch, vad jag tycker om er och jag kommer sakna er så himla mycket!
/Nat
Ett år i ro vad vi fick. Ett år sen är helvetet garanterat tillbaka. Jag vet inte vad jag ska ta mig till men jag hoppas att dagarna till den 5:e juni går sakta, för jag vill inte. Jag är bitter för att min student inte blir något firande, jag är orolig för att mina vänner och min familj kan komma till skada och jag är nervös för att jag inte ska kunna leva som vanligt. Hur kan man komma tillbaka dit man tydligen inte hör hemma. Ska på möte imorn för att se hur vi ska kunna lösa detta. Ni som känner mig kan nog lista ut vad detta är.
mannen som håller mig i schack.
Imorn är jag teoretiskt klar med skolan, dock inte praktiskt då jag har en spelning kvar. Jag vill inte vara klar, jag vill vara kvar. Kan inte alla gå på samma högskola sen?! Så många ansikten som man kanske inte kommer att se igen på flera år.
När man som jag går i en klass med bara grabbar så blir man lite av en pojkflicka. Jag har två manliga mentorer och resten av estet består mest av grabbar. Jag räknas som en av grabbarna och jag trivs med det - ibland. Självklart blir det svårt ibland och det finns massor med tjejgrejer man vill prata om men det går liksom inte. Förutom mina fina flickor som alltid ställer upp så finns det två otroligt varma, fina själar som har funnits för mig, väglett mig i livets djungel och diskuterat beslut med. Och det är inga mindre än Anna Martinsson och Diana Wiklund.
Anna är min extra mamma, min estetmamma, min skolmamma, personliga kurator, psykolog och hjärtevän. Jag har gråtit på framför henne, jag har skrattat med henne och jag har varit i mycket djupa diskussioner med henne. Hon kan mig utan och innan, och hon säger alltid precis vad hon tycker. Jag har lärt mig mycket (jodå, även i svenskan) som är bra att veta i livet. Hon har även den bästa musiksmaken, bättre lärarinna får man leta efter! Till the heavens burst and The words don't rhyme.
Diana, är min guide på min resa i karriärens praktiskt och ekonomiska värld. Hon är även min uppslagsbok vid namn: "Hur man lever med en alpin skidåkare", haha! Nejdå, men typ. Man kan alltid ha fina konversationer med henne. Hon är lite som mig själv - liten och energisk med tendens att få lite för mycket anvar på sig (gäller Anna också, alltså att ta på sig för mycket..).
De är så fina dessa två och jag vet inte riktigt vad jag kan ge dem för att tacka för att de funnits här för mig. Kanske en helgs semester/påhälsning i London? Fritt boende, låter det lockande? Usch, vad jag tycker om er och jag kommer sakna er så himla mycket!
/Nat
Kommentarer
Postat av: Anna
Mami grååååååååååååååter floder... Älskar dig!
Postat av: Jennifer
<3 <3 <3
Trackback
