I see fire

Ni vet den där känslan av att något litet men ändå avgörande fattas för att man ska känna sig 100% tillfredställd?

We all know it. Jag lever, jag andas, jag är frisk, jag gör bra ifrån mig i skolan, jag vet att jag gör bra ifrån mig på alla mina jobb, jag försöker alltid, ger inte upp det första jag gör (fastän jag mer än gärna gnäller över att jag ska ge upp), jag tränar på bra (på mina skidor), kan erkänna att jag äter lite dåligt för tillfället (vi säger bra), jag har fina vänner runt om mig, ett ombonat hem (det är lite kalt på väggarna men jag KAN inte bestämma mig var alla tavlor ska upp) och jag är framför allt, nu förtiden, alltid på språng och mår bra. Endorfinerna flödar och min kropps egna heroin ger mig ett rus nästan varje dag.

Mitt livspussel är långt ifrån färdigt och min framtids saga är ännu inte skriven. Pusslets alla bitar finns här, de läggs på en i taget. Just nu sitter kanske några av dem jag inkasserat fel och skaver mot varandra men så småningom kanske jag vänder dem rätt. Eller kanske så sitter de redan rätt men behöver vara några fler för att färdigställa en mindre avgörande bild i den stora bilden. Som att några pusselbitar lades till för mig förra hösten och skapade en liten lärarstudent i mitt pussel.

Jag tror aldrig man blir nöjd, jag tror man kan bli det för studen - absolut och det kan vara en jäääääävligt lång stund - och snart den studen börjar sina gör man upp ett nytt mål. Jag har mål jag har uppfyllt, mål jag är nöjd med - som att jag t.ex. flyttade, att jag pluggar och att jag ser till att jag själv mår bra. Ingen kan egentligen göra mitt liv bättre än jag. Jag gör mitt liv till det det är. Sen finns det saker som ödet (jag gillar att tro på ödet) har för sig som jag inte alls tar på mig skulden för. Okey, mycket saker. Men mycket vill alltid ha mer och det är lätt och glömma bort framstegen och lyckan man ges genom att fokusera på de små, men naggande, negativa sakerna. 

Det finns saker jag vill uppnå, saker som gör att även om jag är tacksam och nöjd med allt jag har nu, får mig att ändå känna någon sorts sorg. Jag skulle vilja ha dem allihopa nu, som en stor lyckosvärm. Vilket är otroligt naivt. Alla har sina drömmar och mål. Även om jag är dålig på att följa det själv så tror jag att man måste sluta kräva så mycket av livet och sluta fundera alldeles för mycket. Man ska göra det man vill (med sunt förnuft, kanske ett farligt tillägg), inte tänka för mycket på de eventuellt skavande pusselbitarna och se till att göra det bästa man kan för sig själv just nu.

Förbannat lätt att skriva men otroligt svårt att följa. Och detta blev långt, nästan som ett draft för en examination i kreativt skrivande. NU ska jag gå och göra en sak jag tycker är kul och gör mig glad i hjärtat; Sjunga. Ha det fint alla ni ihärdigt väntande, för det mesta Malungsbor, som väntat på ett inlägg. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0